Det dåliga samvetet
Om ni precis som jag brukar ge det ni har över i plånboken till tiggare när ni rör er ute på stan, så har ni säkert också råkat ut för det dåliga samvetet och otillräckligheten över vad man kan/vill göra. Idag gick jag till hemköp för att handla och utanför står en man som alltid lika trevligt hälsar på alla som går in och ut från affären. När jag handlat mina varor så kollar jag ner i plånboken för att se vad jag kan ge mannen. Jag brukar alltid ta med mig lite mynt hemifrån när jag ska ut på stan men jag hade redan gett en hög med mynt till en kvinna tidigare på dagen när jag var ute och gick med vår hund, så jag hade bar 2 enkronor och en femtiolapp kvar. Min första tanke var (ja detta är sant, och ja jag skäms) att jag ju får ge de 2 kronorna även om det känns lite för en 50-lapp kändes ju lite "mycket". Men lika snabbt som den äckliga tanken kom så insåg jag ju att en 50-lapp inte alls är för mkt. Jag har precis firat jul men min familj och fått massvis med fina julklappar. Jag hade precis handlat mat för 180kr och hade nog inte reflekterat ett dugg om denna mat istället hade kostat 50 kr mer. Jag hade i ärlighetens namn inte ens koll på att jag hade en 50-lapp liggande i plånboken. Detta i kombination med att jag såg mannen stå utanför hemköp den 23e dec, och nu alltså även idag, indikerar att han varit fast i Sverige under hela jul-helgen och alltså inte hemma med sin familj. Jag gick därför ut och sträckte ut 50-lappen till mannen, som med en iskall och smutsig hand tog emot den med det största leende jag sett på länge. Han tackade och tackade, tog min hand och gav mig en puss på handen. Och jag gick såklart därifrån och kände att jag tagit helt rätt beslut. Men här kommer nästa tanke som jag tycker är jobbig. Jag kände mig nöjd med min handling. Och det skrämmer mig lite det också. Ska jag verkligen känna att jag "klappar mig själv på axeln" när jag endast gett 50 kr till en människa som verkligen behöver det? Är det verkligen så fint av mig att göra det? Är det inte snarare självklart? Och samtidigt rivs jag ju mellan känslan att jag gjorde något bra samtidigt som jag känner mig otillräcklig. Där är ju tiggare vid varenda affär här i stan nu, och jag ger med de små medel jag kan. Jag lämnar inte ens lägenheten utan småmynt nuförtiden för att vara förberedd. Men vem hjälper jag? Gör vi såhär för att vi själva ska må bra? Jag tycker att det är svårt att hitta en balans där man känner att man gör det man kan utan att må dåligt (eller vara så himla "nöjd") över det. Hur tänker ni? Vad gör ni? :)
